replösa -

väggen

skrivandet här är ganska osjämnt fördelat på årets 365 dygn och jag vet ärligt talat inte om det är så många som läser. ni som eventuellt gör det tappar klart intresset av att det inte sker några uppdateringar och jag önskar att jag orkade, hann och kom ihåg att skriva lite oftare. jag älskar ju egentligen att skriva. texter, ord, meningar och dess melodier gör mig varm och lycklig och jag önskar att det fanns utrymme att själv utvecklas i mitt skrivande. kanske...

för ganska exakt fyra år sedan var jag trött, utmattad, deprimerad och jag visste inte vem jag var längre. jag hade gått in i den där väggen. väggen som gjorde mitt liv till öken under sex månader. väggen som fick mig att hata livet men som till slut vände mitt liv till medvetenhet och närvaro. då köpte jag de där höstskorna. nu påminner de mig varje höst om det som var. och de påminner mig om den resa jag gått igenom. nu är de utslitna och kanske bör jag slänga dem... för första gången på fyra år arbetar jag på riktigt igen. 8 veckor har gått på terminen och arbetar nu som lärare. ett yrke som som min far bad mig undvika. ett yrke som är tufft på många sätt men som får mig att hoppas på framtiden. det är tufft och jag kämpar varje dag med mina gamla spöken. men jag riktar blicken uppåt, tar en dag i taget och vill göra skillnad. jag är där jag vill vara. jag är där jag ska vara.

2010-10-10 @ 17:39:53 Dagar Permalink

Kommentarer

Postat av: Viktor P

Kämpa på Sofia!

Tänk va mkt du betyder för många barn - du är bra! Glöm inte bort det!! :)

MVH

Viktor på universitetet

2010-10-10 @ 18:22:33

Postat av: ingvar kronborg

Hejsan!

Det märks att du tycker om att skriva. Jag önskar att jag kunde skriva lika fint som du gör.

Jag hoppas verkligen att du inte kommer på andra tankar och ger upp yrket som du nu börjat. Det är en massa svett och tårar framförallt i början men snart går et lättare. Vad som är svårt i det här yrket är att se vad man åstadkommit. Det är inte som när du sytt en klänning så kan du beundra den och tänka den där har jag gjort. Som lärare vet man inte om man lyckats riktigt. Man ser ju på uppgifterna som eleverna löst om de lärt sig något men det är mycket sällan du får beröm för en lektion och speciellt inte från någon chef. Men uppskattningen kommer var så säker om inte förrän eleverna slutat skolan och fått distans till sin skoltid. Det är nu sex år sedan jag slutade som lärare och i helgen fick jag ett bevis på att jag nog inte var så tokig som lärare. En f.d. elev ville bli FB-vän med mig och det fick hon. Då skrev hon attdet var en lycka att bli vän med världens bästa högstadielärare. Hon skulle nu börja som tingsnotarie på Solna tingsrätt. Sådant värmer att se att ens elever lyckats. Jag tror att du kommer också att få uppleva sådant.

2010-10-11 @ 23:47:53

Postat av: Karin Christiansson

Jag blir rörd till tårar när jag läser vad du skriver. Men till dig min underbara dotter säger jag:Du är du och du duger precis som du är. Var rädd om dig. Kram mamma

2010-10-23 @ 20:24:57

Trackback